Jag har sålt min själ till djävulen och blivit medlem i ÖSKG.
↧
ÖSKG.
↧
Min far och jag.
↧
↧
Löpsedlar, ICA, Caroli City, Malmö 1993.
1993 kuraterade Åsa Nacking, Mats Stjernstedt, Peo Persson, Ulrika Levén, Magnus Wallin och David Krantz en utställning med konstnärer från Malmö och Göteborg i en ICA-butik i Malmö i Caroli City. Jag valde att göra falska löpsedlar som jag tilläts blanda med de riktiga vid kassorna. Det var ingen som märkte någon skillnad.
Jag gjorde dem på xerox-kopiator på löpsedelspapper som jag fått köpa av Göteborgspostens tryckeri. Jag tyckte det var ett sexitiotalistiskt och roligt grepp. Min återfunna vurm för det årtiondet hade just vaknat.
Samma storlek som vanliga löpsedlar. Upplaga på ca 10 ex av varje tryck. Signerade på baksidan.
Samma storlek som vanliga löpsedlar. Upplaga på ca 10 ex av varje tryck. Signerade på baksidan.
↧
Article 0
Ju finare institutioner desto värre attityder.
↧
Liten film om utställningen Male Hysteria!
Min dotter Stella Jaskoviak Åstrand hjälpte mig och gjorde denna film om utställningen Male Hysteria! som just nu pågår på Ystads Konstmuseum och som i mars månad visas på Konsthallen Trollhättan.
↧
↧
Upprop i Malmö idag.
Det händer mycket bra saker just nu i och med #metoo. Det där med maktmissbruk som bara fått pågå år efter år ifrågasätts äntligen.
↧
Österlen 360°
Mette Wides och mitt bidrag till sommarens "paradis"-tema i tidskriften Österlen 360°.
Profilbilden på vår gemensamma Facebooksida, har skapat obehag hos en del människor. Bilden av våra dubbelexponerade blundande ansikten upplevs som skrämmande och ”weird” . För vem är det egentligen de tilltalar och vem svarar i floden av kommentarer och meddelanden, när vi är två?
Utställningen ”Ett sår känner igen ett annat” av konstnären Ola Åstrand, handlade bl a om hur två ganska skadeskjutna, tilltufsade människor fann varandra, bland miljoner andra. Två medelålders livskrisande konstnärer i varsin ände av landet. Två människor med liknande skador, kände igen sig i och drogs till varandra i en attraktion, som inte gick att stå emot. Två ensamma individer kastade sig huvudlöst in i varandra och sammansmälte till en, överlämnade sig i en symbiotisk fusion, i vilken de trodde sig finna lugn och trygghet, då det egna jaget upplösts och förenats med den andres. Som i en orgasm där självmedvetande och kontroll släpps för ett kort utomkroppsligt ögonblick i ett enda stort NU.
I verket ”Sex och Död” visas ”släppet” eller kapitulationen, ögonblicket då liv alstras eller upphör, som kanske är ett och samma i ett flytande tillstånd, en ursoppa av känslomässig kompost. Anima och Animus, förenade som andedräkt och atmosfär, en flämtande, livshungrig munöppning eller ett anus, där den döda luften slutligen släpps ut. I Mette Wides målningar, ejakuleras färgen ut, pulserar och flödar, och bilderna uppstår genom dominans och underkastelse av kaoskrafter. Sex och död får här en mer upplöst form.
Längtan att symbiotiskt växa samman, driven av rädsla, ger villigheten att släppa taget om de egna konturerna och bli siamesiskt amorf. Byta JAG mot VI, i kärlekens namn. Lockelsen att återvända till moderlivet och det vegetativa tillståndet där, i den dunkelt blodröda grottan, på vars väggar av hinnor och ådernät, det verkliga livets skuggor inte når. Det viktlösa svävandet, under ett rytmiskt bultande hjärta. I detta rymdäventyr finns ingen hunger, ingen köld, inga krav och ingen ensamhet, bara ett villkorslöst, mjukt inbäddat varande och stilla växande.
Som två vuxna spädbarn får vi nu lära oss att kärlek betyder åtskillnad. Vår längtan efter upplösning och total sammanblandning är destruktiv och inte frisk. Den är inte alls kärlek, som vi trodde. Och att passion betyder lidande, har vi fått erfara.
Vår högst privata och alldeles unika kärlekshistoria är typisk och allmänmänsklig, redan så många gånger avhandlad och skildrad, inte det minsta märkvärdig eller särskild. Men för oss…för dig och mig, är den faktiskt århundradets kärleksaga, en ”once in a lifetime experience” och nålen i höstacken, som ska laga våra trasiga hjärtan, är funnen. Du fanns. Mitt sår kände igen ditt.
Går det nu att läkas tillsammans, eller rivs dessa sår upp gång på gång genom friktionen i mötet?
Våra slutna ögonlock… kan en blind leda en blind? Kan vi bli hela var och en för sig, tillsammans? Vem är jag utan dig?
Finns det en linje mellan kärlek och hat, då är den linjen tunn, som en dödande knivsegg. När rädslan att förlora övergår i behovet att äga, då blir den öppna famnen ett strypgrepp som förmörkar livet och allt blir bara svart och sjukt. Alla de miljoner människor som inte alls syntes då, träder plötsligt fram som högpotenta rivaler. De lurar bland andra avatarer i de asociala maskeraderna. Naket och fult och sårigt syns inte här. De lystna lockropen, sirenernas förtrollande sång i komprimerat MP3 format, betvingar oss att lämna den gamla världen, för den håller helt enkelt inte måttet längre.
Varför hålla fast vid en använd partner eller mobiltelefon, när det finns så många nya, fräscha med fler funktioner och färdigheter? Den utbytte står sedan där ensam i det egna förfallet. Den dagliga reflexionen i toaspegeln påminner om att det är i den stora komposten vi alla en dag kommer att hamna.
Varför är det så hotfullt att visa upp sin persona som en dubbelexponerad, tvekönad MetteOla profil? Kanske är vi alla ändå bara en och samma, insnärjda och sammankopplade likt svampar i eterkroppens sjudande blodomlopp.
En enda stor Organism, ur en enda stor BigBangOrgasm, mot ett enda stort apokalyptiskt BigCrunchSlut.
Och så börjar det åter…
Mette Wide och Ola Åstrand 2016
↧
"Hallå! Hallå!!"
En illustration till en telefonlista från fanzinet Dr Krall och en affisch till en spelning. Viina var det artistnamn jag använde ett tag. Jag skäms över hur kasst det låter idag. Fattar inte var det kom ifrån, men kanske något med att min gitarr skulle vina. Fast jag tänker mer på en vinare. I vilket fall är telefonlistan autentisk; du kunde ringa direkt hem till de här banden och boka dem till ditt lokala spelställe.
Jag förstår att jag haft en hang up på telefoner sedan länge tillbaka. Det är därför jag samlar dessa två illustrationer från 70talet i detta inlägg.
Är upptagenheten med telefonen som kommunikationsmedel kopplat till det jag skrev några år tidigare på en vägg på Södra Förstadsgatan i Malmö?
Senare på min första separatutställning 1986 på Galleri SubBau i Gbg hade jag en telefon på en piedestal och ur den hängande luren hörde man en röst som sa: "Hallå! Hallå!!".
Har detta att göra med min far som stack?
↧
Konsten under året som gick.
Jag är stolt att Carolina Söderholm idag lyfter fram min och Clemens altgårds utställning Malmö brinner som en viktigt händelse under året som gick i Sydsvenska dagbladet.
↧
↧
Helsingborgs Dagblad 2004.
↧
Vila i frid Sture.
Jag såg Stures konst första gången i mitten av 70talet. Jag tror det var Stures och Kjartan Sletttemarks upptåg kring invigningen av Malmö Konsthall 1975 som väckte mitt intresse. Då tryckte Sture upp falska inbjudningar som skickades ut till ”vanliga” medborgare och Kjartan klädde ut sig till pudel. Detta för att häckla överklassen och det "fina folket" på vernissaget. Runt samma tid ställde de båda ut tillsammans på Lilla Torg i Malmö, och i denna utställning medverkade även Ralph Lundsten med sin ”Kärleksmaskin”.
Jag blev bekant med Sture 1979. Clemens Altgård och jag besökte honom och hans fru Charlotte några gånger när de bodde på S:t Pauli kyrkogata. Jag gav honom en affisch som jag gjort för rockgruppen TT Reuter och i gengäld fick jag affischen ”Haschflickan” av honom. Han ville starta ett syntband med mig och de andra jag spelade med. Men det ville inte vi. Det kan jag ångra idag. Vi hade kontakt genom åren och det hände att han kom till mina egna utställningar när jag ställde ut i Malmö. En gång fick jag en peyotekaktus av honom.
Utställningen Overground på Göteborgs Konsthall 1993 var en hälsning till utställningen Underground på Lunds Konsthall då Sture fick sina affischer beslagtagna.
1996 satte jag samman en föreläsningsserie på Konsthögskolan Valand och bjöd bl a in Sture. Min titel på serien var The Swedish Vision. Sture döpte sitt föredrag till Den svenska vischan. Han var snabb i tanke och ord och kunde vara dräpande i sina formuleringar.
Utställningen Overground på Göteborgs Konsthall 1993 var en hälsning till utställningen Underground på Lunds Konsthall då Sture fick sina affischer beslagtagna.
1996 satte jag samman en föreläsningsserie på Konsthögskolan Valand och bjöd bl a in Sture. Min titel på serien var The Swedish Vision. Sture döpte sitt föredrag till Den svenska vischan. Han var snabb i tanke och ord och kunde vara dräpande i sina formuleringar.
Sture Johannesson var enormt viktig konstnär. Han var en troublemaker och en revolutionär som ifrågasatte vad och vem konsten är till för. Oavsett vad han själv sa att han stod för politiskt så demokratiserade han konsten och gjorde den mindre elitistisk.
Sture Johannesson och Kjartan Sletttemark i samband med utställningen Hjärtat sitter till vänster på Göteborgs Konstmuseum 1998. I bakgrunden Ulf Kihlander och Charlotte Johannesson.
![]()
En teckning Sture gjorde till baksidan på mitt fanzine Sex & Liv 1979.
↧
Kulturprat.
Kulturprat
En kväll med film, fika och prat på Ystads konstmuseum
Kulturprat 24. Torsdagen den 25 januari
Ola Åstrand
i samtal med Ýrr Jónasdóttir
Årets första Kulturprat är med konstnären Ola Åstrand. Tillsammans med Ýrr Jónasdóttir tar Kulturprat 24 avstamp ur Ola Åstrands uppmärksammade utställning Male Hysteria! som just nu visas på Ystads konstmuseum.
”Male Hysteria!” handlar om manlighetens uttryck. Men den inkluderar i hög grad även honom själv och hans egen resa. Höstens #metoo-kampanjer gör hans frågor och budskap än mer laddade.
Ystads Allehandas Carolina Söderholm skriver i sin recension av utställningen att "gång efter gång har Ola Åstrand skapat angelägna utställningar som förenar frän samhällskritik med psykedelia och populärkultur, men vars blottade sårbarhet får skratttet att fastna i halsen. 'Male Hysteria!'är inget undantag."
Innan samtalet visas filmen Flykten – en film om Ola Åstrand av Stella Jaskoviak .
Välkomna till Kultursamtal 24 med tema: Manlighet och mansroll – igår och idag men hur blir det i morgon?
Entré
40 kr inklusive fika.
20 kr med lustkortet.
Gratis för Ystads konstförenings medlemmar.
↧
Trollhättan 3 mars-15 april.
↧
↧
Helsingborgs Dagblad 2004.
↧
Overground 1993.
Jag har haft flera olika jobb på Göteborgs Konstmuseum. Från att städa toaletterna och jobba som tekniker till att kuratera utställningar och ställa ut själv. I början av 90talet föreslog jag för Folke Edwards, som var chef då, att visa olika program med konstvideos. Det var så vi fick kontakt med honom och det ledde till utställningen Overground. Initiativet kom från mig, Cecilia Parsberg och Erik Pauser. Sedan fylldes utställningen på med namn, ungefär som när vänner väljer vänner. Någon curator i egentlig mening fanns inte.
Det var en rolig utställning där allt flöt på som av sig själv och en folktät vernissagefest som hölls på baksidan av konsthallen.
På ett ställe på nätet hittar jag detta:
"Overground vill befria konsten från teoretiska abstraktioner och återerövra den provokativa och anarkistiska energi som försvann med 60-talets "underground"."
Säkert något vi själva kokat ihop.
Stefan Karlsson fick idén att låta Frälsningsarméns blåsorkester spela denna låt på trappan utanför konsthallen innan vernissagetalet: http://www.youtube.com/watch?v=9RP7ix3ML_g
Efter Edwards tal, som också hölls på trappan, släpptes en stor mängd ballonger med lappar som uppmanade de som eventuellt hittade ballongerna att skriva till oss. I gengäld skulle de belönas med en present. Presenterna bestod av barnsliga saker som färgkritor och ritblock. Jag försökte övertala Edvards att hålla sitt inledningstal efter att först inandas heliumgas från ballongerna, men det ville han inte. Som många vet får man en ljusare "Kalle Anka"-röst om man andas in ballong-gasen, och det skulle underminera Edvards auktoritet tänkte jag.
Gänget kring utställningen Overground. Taget på baksidan av Göteborgs Konsthall. Naturligtvis hade den enda med kamera bara ett kort kvar. Som blev suddigt.
Från vänster: Henrik Håkansson med keps, två okända, Ingela Bohm och Leif Elggren, Lena Boëthius och Stefan Karlsson, Kent Tankred, Andrew Mckenzie, Cecilia Parsberg, Micki Hausswolff, Virgil Dejarv, Johan Zetterquist, Mats Olsson, Erik Pauser, tre som jag inte kommer på namnet på. Sittande: Tony Skate, jag, barn, Annika Hausswollf, Lotta Antonsson och Stefan Linderoth.
Overground - Världsutställningen 1993, 4 sept - 17 okt
Overground var en samlingsutställning initierad av konstnärerna Ola Åstrand, Erik Pauser och Cecilia Parsberg. Utställningens titel refererade till utställningen Underground som visades på Lunds Konsthall 1968 och som skapade rabalder på grund av Sture Johanessons affisch med en haschrökande kvinna.
Intendent Carl-Erik Hammarén hade också blivit tillfrågad om Underground skulle visas på Göteborgs Konsthall vilket han förhöll sig positiv till. Men konsthallens styrelse röstade emot honom på grund av händelserna i Lund och hindrade på så vis att utställningen kom till Göteborg.
Overground anno 1993 skapade också upprörda känslor, men nu var det personalen och en fråga om arbetsmiljön som stod i fokus. Orsaken var verket Restingplace/Fountain for Genghis Khan som bland annat bestod av en stor pool där råolja pumpades runt. Konstverket var skapat av konstnärsduon Phauss, bestående av Erik Pauser och Michael von Hausswolff. Konsthallen var tvungen att stängas och oljan pumpas bort innan utställningen kunde återöppnas.
Overground var en samlingsutställning initierad av konstnärerna Ola Åstrand, Erik Pauser och Cecilia Parsberg. Utställningens titel refererade till utställningen Underground som visades på Lunds Konsthall 1968 och som skapade rabalder på grund av Sture Johanessons affisch med en haschrökande kvinna.
Intendent Carl-Erik Hammarén hade också blivit tillfrågad om Underground skulle visas på Göteborgs Konsthall vilket han förhöll sig positiv till. Men konsthallens styrelse röstade emot honom på grund av händelserna i Lund och hindrade på så vis att utställningen kom till Göteborg.
Overground anno 1993 skapade också upprörda känslor, men nu var det personalen och en fråga om arbetsmiljön som stod i fokus. Orsaken var verket Restingplace/Fountain for Genghis Khan som bland annat bestod av en stor pool där råolja pumpades runt. Konstverket var skapat av konstnärsduon Phauss, bestående av Erik Pauser och Michael von Hausswolff. Konsthallen var tvungen att stängas och oljan pumpas bort innan utställningen kunde återöppnas.
En annan gemensam nämnare med utställningen Underground var Folke Edwards som var chef i Lund 1968 och även över Göteborgs Konsthall 1993.
Deltagande konstnärer var:
Annika von Hausswolff, Stefan Karlsson, Leif Elggren, Henrik Håkansson, Lotta Antonsson, Mats Olsson, The Hafler Trio (Andrew McKenzie), Cecilia Parsberg, Phauss (Erik Pauser & Michael von Hauswolff) och Ola Åstrand.
Deltagande konstnärer var:
Annika von Hausswolff, Stefan Karlsson, Leif Elggren, Henrik Håkansson, Lotta Antonsson, Mats Olsson, The Hafler Trio (Andrew McKenzie), Cecilia Parsberg, Phauss (Erik Pauser & Michael von Hauswolff) och Ola Åstrand.
Henrik Rylander, okänd, Micki Hausswolff, Stefan Karlsson, Leif Elggren, Henrik Håkansson, Kent Tankred, Hafler Trio/Andrew Mckenzie.
Lotta Antonsson, Micki Hausswolff, barn, Henrik, jag.
Frälsningsarméns blåsorkester.
Katalogen till utställningen.
Jag gjorde loggan, Thomas Johansson tog bilden när vi släppte en massa ballonger i Slottskogen.
Jag har några kataloger kvar i en låda.
Här några recensioner:
Mitt eget bidrag till utställningen:
Fyra silk screen-tryck som tapetserades upp direkt på konsthallens väggar och en militärsäng som ett skelett av en manlig krigsmentalitet. Det stora trycket var naturligtvis en hälsning till Öyvind Fahlström och gjordes genom att jag klippte sönder egna tuschteckningar. De uppumpade männen som trycker i sig proteiner och texten på väggen blir snarast en uppmaning att gå på toaletten. Verket, och mitt kompleterande bidrag i katalogen, var en nidbild av en machokultur och ett överlevnadstänkande som jag upplevde som totalt utbränt och endimensionellt.
Andra collage och teckningar jag gjorde i samband med denna utställning:
I samband med utställningen delades detta vykort ut:
↧
Clemens Altgård Skånska Dagbladet tisdag 5 april 2016.
Det är nu femton år sedan jag och min återkommande samarbetspartner konstnären Ola Åstrand gjorde ett satiriskt konstprojekt betitlat Monster. I ett slags medvetet respektlös och karnevalisk anda försökte vi spegla samtidens besatthet av kändisar. Vi la oss vinn om att inte vara övertydliga, men några personer var lätta att känna igen.
Däribland Horace Engdahl som avbildades med Kalle Anka-kropp mot en bakgrund där akademiens stolta valspråk bytts ut mot frasen ”Walt Disney’s Den Goda Smaken”. Jag skrev dessutom en skäligen enkel nidvers som lät ”smaken” rimma på ”kloaken”. Visst överdrev vi satiren genom att undvika all elegans, i just det här fallet.
För fem år sedan
skrev jag i en krönika om Författaren som kändis, en bok av litteraturforskarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Den utgör ett försök till analys av hur författarskap kan leda till kändisskap i den rådande celebritets-kulturen. De har även ägnat
forskarmöda åt ”Fenomenet Björn Ranelid” i en studie där de undersöker Ranelids iscensättning
av sitt ego i offentligheten. Intressant nog framhåller duon i Författaren som kändis också Horace Engdahls stora tv- och mediebegåvning. Det intressanta där är hur den konservative elitisten blir Horace med svenska folket och ändå bibehåller sin självbild som ”underjordisk intellektuell”.
Förra veckan blev Horace Engdahl hårt pressad i radiostudion när Johar Bendjelloul intervjuade honom i P1 Morgon. Den uppburne författaren slingrade sig så gott han kunde när frågorna blev alltför närgångna. Typiskt nog framhöll akademiledamoten rätten till privatliv, att värna den privata sfären som han också kallade historiens bästa uppfinning.
På frågan om det går att ha ett privatliv i hyperoffentligheten svarade Engdahl att det krävs stora ansträngningar och att det gäller att ”täppa alla läckor”, något han själv korrigerade till det språkligt mer korrekta ”täta läckor”. I detta anser han sig vara något av en expert och nämnde arbetet med att förhindra läckor i Akademien, samt sin tidigare erfarenhet som underrättelseofficer. När frågan om boktiteln Den sista grisen ska besvaras, ja då lyckas Engdahl med konststycket att flytta perspektivet från nutidens diskussion om kulturmän och mansgrisar. Istället börjar han tala om antiken och hur Odysseus män förvandlades av Kirke till grisar.
Även om vi för över ett decennium sedan drev med Horace Engdahls upphöjda image, så hade även jag egentligen ett slags paradoxal respekt för honom. Den blåstes dock bort när jag läste Björn af Kleens intervju med honom i DN den 26 mars. Redan bilden som illustrerade DN-artikeln tangerade på något vis vår satir för femton år sedan. Sedan häpnade jag över Engdahls cyniska och aningslösa intervjusvar och vilket klassförakt han till exempel ger uttryck för beträffande deltagarna i tv-programmet Lyxfällan. Med ens tycker jag att vår satir inte framstår som så överdriven ändå. Tiden och Horace tycks ha hunnit ikapp den.
↧
Löpsedlar, ICA, Caroli City, Malmö 1993.
1993 kuraterade Åsa Nacking, Mats Stjernstedt, Peo Persson, Ulrika Levén, Magnus Wallin och David Krantz en utställning med konstnärer från Malmö och Göteborg i en ICA-butik i Malmö i Caroli City. Jag valde att göra falska löpsedlar som jag tilläts blanda med de riktiga vid kassorna. Det var ingen som märkte någon skillnad.
Jag gjorde dem på xerox-kopiator på löpsedelspapper som jag fått köpa av Göteborgspostens tryckeri. Jag tyckte det var ett sexitiotalistiskt och roligt grepp. Min återfunna vurm för det årtiondet hade just vaknat.
Samma storlek som vanliga löpsedlar. Upplaga på ca 10 ex av varje tryck. Signerade på baksidan.
Samma storlek som vanliga löpsedlar. Upplaga på ca 10 ex av varje tryck. Signerade på baksidan.
↧
↧
Österlen 360°
Mette Wides och mitt bidrag till sommarens "paradis"-tema i tidskriften Österlen 360°.
Profilbilden på vår gemensamma Facebooksida, har skapat obehag hos en del människor. Bilden av våra dubbelexponerade blundande ansikten upplevs som skrämmande och ”weird” . För vem är det egentligen de tilltalar och vem svarar i floden av kommentarer och meddelanden, när vi är två?
Utställningen ”Ett sår känner igen ett annat” av konstnären Ola Åstrand, handlade bl a om hur två ganska skadeskjutna, tilltufsade människor fann varandra, bland miljoner andra. Två medelålders livskrisande konstnärer i varsin ände av landet. Två människor med liknande skador, kände igen sig i och drogs till varandra i en attraktion, som inte gick att stå emot. Två ensamma individer kastade sig huvudlöst in i varandra och sammansmälte till en, överlämnade sig i en symbiotisk fusion, i vilken de trodde sig finna lugn och trygghet, då det egna jaget upplösts och förenats med den andres. Som i en orgasm där självmedvetande och kontroll släpps för ett kort utomkroppsligt ögonblick i ett enda stort NU.
I verket ”Sex och Död” visas ”släppet” eller kapitulationen, ögonblicket då liv alstras eller upphör, som kanske är ett och samma i ett flytande tillstånd, en ursoppa av känslomässig kompost. Anima och Animus, förenade som andedräkt och atmosfär, en flämtande, livshungrig munöppning eller ett anus, där den döda luften slutligen släpps ut. I Mette Wides målningar, ejakuleras färgen ut, pulserar och flödar, och bilderna uppstår genom dominans och underkastelse av kaoskrafter. Sex och död får här en mer upplöst form.
Längtan att symbiotiskt växa samman, driven av rädsla, ger villigheten att släppa taget om de egna konturerna och bli siamesiskt amorf. Byta JAG mot VI, i kärlekens namn. Lockelsen att återvända till moderlivet och det vegetativa tillståndet där, i den dunkelt blodröda grottan, på vars väggar av hinnor och ådernät, det verkliga livets skuggor inte når. Det viktlösa svävandet, under ett rytmiskt bultande hjärta. I detta rymdäventyr finns ingen hunger, ingen köld, inga krav och ingen ensamhet, bara ett villkorslöst, mjukt inbäddat varande och stilla växande.
Som två vuxna spädbarn får vi nu lära oss att kärlek betyder åtskillnad. Vår längtan efter upplösning och total sammanblandning är destruktiv och inte frisk. Den är inte alls kärlek, som vi trodde. Och att passion betyder lidande, har vi fått erfara.
Vår högst privata och alldeles unika kärlekshistoria är typisk och allmänmänsklig, redan så många gånger avhandlad och skildrad, inte det minsta märkvärdig eller särskild. Men för oss…för dig och mig, är den faktiskt århundradets kärleksaga, en ”once in a lifetime experience” och nålen i höstacken, som ska laga våra trasiga hjärtan, är funnen. Du fanns. Mitt sår kände igen ditt.
Går det nu att läkas tillsammans, eller rivs dessa sår upp gång på gång genom friktionen i mötet?
Våra slutna ögonlock… kan en blind leda en blind? Kan vi bli hela var och en för sig, tillsammans? Vem är jag utan dig?
Finns det en linje mellan kärlek och hat, då är den linjen tunn, som en dödande knivsegg. När rädslan att förlora övergår i behovet att äga, då blir den öppna famnen ett strypgrepp som förmörkar livet och allt blir bara svart och sjukt. Alla de miljoner människor som inte alls syntes då, träder plötsligt fram som högpotenta rivaler. De lurar bland andra avatarer i de asociala maskeraderna. Naket och fult och sårigt syns inte här. De lystna lockropen, sirenernas förtrollande sång i komprimerat MP3 format, betvingar oss att lämna den gamla världen, för den håller helt enkelt inte måttet längre.
Varför hålla fast vid en använd partner eller mobiltelefon, när det finns så många nya, fräscha med fler funktioner och färdigheter? Den utbytte står sedan där ensam i det egna förfallet. Den dagliga reflexionen i toaspegeln påminner om att det är i den stora komposten vi alla en dag kommer att hamna.
Varför är det så hotfullt att visa upp sin persona som en dubbelexponerad, tvekönad MetteOla profil? Kanske är vi alla ändå bara en och samma, insnärjda och sammankopplade likt svampar i eterkroppens sjudande blodomlopp.
En enda stor Organism, ur en enda stor BigBangOrgasm, mot ett enda stort apokalyptiskt BigCrunchSlut.
Och så börjar det åter…
Mette Wide och Ola Åstrand 2016
↧
Article 24
Christian Cavallin och jag var flitiga under 80talet. Denna kassett var essensen av en sju timmars jam session i Christians ateljé på Skeppsholmen 1984. Vi döpte den till Hank Williams VS Cavallin/Åstrand 1-0. Ylanden, hamranden på bristfälliga instrument, brutalism och ett åkallande av Frankie Teardrop fyllde lokalen. Jag tror t o m att vi eldade på stengolvet. Delar av kassetten blev soundtracket till den film vi gjorde under namnet c/o Skogar. En kultrulle i vissa kretsar. Nu ska jag se om jag kan digitalisera den och låta Filmform distribuera den.
↧
Konststad Göteborg.
Jag bidrog till artikelserien i GP om Göteborgs som konststad.
Jag växte upp under proggens tid och som ung präglades jag av punkrörelsen. Även om de båda ungdomsrörelserna då framstod som varandras motsats ser jag idag fler likheter än olikheter. I dessa subkulturer fanns det en misstänksamhet mot auktoriteter och myndigheter, något jag hyser än idag. Punken var på många sätt mer desillusionerad och individualistisk än proggen men gör-det- själv-inställningen var en gemensam nämnare. Den inställningen skapade ett slags kollektivt självförtroende som resulterade i kulturella uttryck som än i dag uppskattas för sin originalitet.
När jag som 23-åring 1982 flyttade från Malmö till Göteborg för att gå på konstskola visste jag ingenting om min blivande nya hemstads kulturscen. Då, på 80-talet, visades ingenting på Konstmuseet eller Konsthallen av det jag som ung konststuderande upplevde som kreativt och inspirerande; Björnligan, Loke, Radium, Ny Scen och Poesifestivalen, Phauss, DS Art och SubBau lyste med sin frånvaro på de stora institutionerna. Men det är faktiskt dessa konstnärsinitiativ som det pratas om idag. Något annat som var tidstypiskt för Göteborg under mina första år där var de otaliga svartklubbar där vi unga rörde oss. Det är den sortens kulturella verksamheter som inspirerat mig. Själv bidrog jag också till det utbud av små publikationer och fanzines som fanns under 80-talet.
Jag tycker oftast att det personliga, udda och sällan sedda eller hörda är det intressanta. Jag tror att varje stad eller plats har sin egen speciella särart, och att något går förlorat genom att kopiera andra städers kulturkoncept. Kanske gör globaliseringen i kombination med digitaliseringen av vardagen att det uppstår misstro mot uttryck som inte redan finns representerade på global nivå? Det lokala framstår kanske som främmande för konsthallschefen från den svenska provinsen och den internationella elitens smak blir istället vägledande.
Lia Ghilardi som är en internationell expert på ”Urban cultural planning” anser att flertalet västerländska städer i sin tävlan med varandra om att vara den mest attraktiva platsen ofta missar väsentligheterna. Ironin är att flertalet städer profilerar sig med hjälp av attribut som antingen är inlånade på ett schablonmässigt vis (”Fantomen på Operan” som kulturellt prestigeprojekt) eller direkt falskt (”en genuin kulturstad av traditionellt snitt”) när det i själva verket är subkulturer och minoritetsgrupper som skapar stadens dynamik. En stad blir attraktiv och intressant genom att vara unik snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt. En berest turist vill väl inte mötas av samma uttryck på alla resmål vart resan än går?
Jag har många gånger stött på attityder inom kulturlivet som fått mig att fundera på min egen roll. Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra förmenta konstexperter. Vem är konsten till för? Egentligen? Jag tänker mig att den generella ovissheten kring vad konst egentligen är, eller vad den finns till för, skapar en osäkerhet som drar till sig människor som utnyttjar detta för sin egna karriär. De använder härskartekniker som gör att konstnärer sällan vågar hävda sin rätt till en plats i offentligheten. För mig var det nyfikenhet och entusiasm som blev mina främsta ledstjärnor in i konstens värld. Jag blir därför sorgsen över att det finns chefer som inte uppvisar samma öppenhet. Jag tycker nämligen att det är viktigt att utgå från ett öppet konstbegrepp. Varje gång jag själv har fått chansen att sätta samman en utställning i rollen som curator har jag gjort allt för att i n t e använda mig av det slags hierarkiska maktspråk som tyvärr dominerar offentlig konstverksamhet idag.
Sverige är inget land där kulturområdet är särskilt prioriterat. Jag misstänker att det där kan bero på en allmän rädsla för det som är annorlunda. Men jag tror att ett hälsosamt samhälle måste ge plats för mångfald i kulturellt avseende. Jag är medveten om att det låter som en utopi, men jag tror likväl att det lokalt producerade och "närodlade"är så mycket mer värt i det här sammanhanget än de varor, artefakter, som starka globala och multinationella marknadskrafter vill få oss att trakta efter.
Vi kan kanske ge konsten och kulturen en ny roll och varför inte då se den som en slags friskvård? I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. Kulturen handlar när den fungerar som bäst om att bringa människor samman, bortom marknadens och arbetsplatsernas krav.
Jag tror alltså på tanken om närodlat när det gäller kultur, vilket innebär att göda och uppmuntra den lokala scenen för att få den att växa. Med stöd, i form av utställningar och uppskattning, får en konstnär möjlighet att utvecklas och med självförtroende kommer konstens idag snäva domän att vidgas och bli mer inkluderande. Varje år utbildas det nya konstnärer i Sverige och vi är många äldre som fortsätter kämpa. Men många av oss har blivit närmast osynliggjorda i offentligheten. Alltför få får chansen att visa vad de verkligen har att erbjuda.
Jag tycker inte konstens villkor är bra i dagens Göteborg. Men jag tycker tyvärr att det ser likadant ut på andra ställen i Sverige. Göteborg är en stad som är rik på verksamma konstnärer. Det vore onekligen spännande om stadens biennal gjordes om till en manifestation av det lokala konstlivet. Den lokala konsthallen och konstmuseet finns ju egentligen främst till för de medborgare som bor och verkar i staden med omnejd.
Jag skulle önska är att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet. Att inte ge lokala konstnärer fler möjligheter att ställa ut är egentligen en form av maktmissbruk. Om man från institutionellt håll regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa. Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk. I stället ska vi tillsammans göra konsten till en återkommande beståndsdel i våra dagliga liv.
![]()
TV-personligheten Tony Wilson gjorde t ex så i Manchester i slutet av 70talet; han startade Factory Records, slutade kolla hur de gjorde i London och uppmuntrade istället lokala artister. Helt efter modellen näroldat.
TV-personligheten Tony Wilson gjorde t ex så i Manchester i slutet av 70talet; han startade Factory Records, slutade kolla hur de gjorde i London och uppmuntrade istället lokala artister. Helt efter modellen näroldat.
↧
