Quantcast
Channel: Ola Åstrand
Viewing all 375 articles
Browse latest View live

Konststad Göteborg.

$
0
0
Jag bidrog till artikelserien i GP om Göteborgs som konststad.

Jag växte upp under proggens tid och som ung präglades jag av punkrörelsen. Även om de båda ungdomsrörelserna då framstod som varandras motsats ser jag idag fler likheter än olikheter. I dessa subkulturer fanns det en misstänksamhet mot auktoriteter och myndigheter, något jag hyser än idag. Punken var på många sätt mer desillusionerad och individualistisk än proggen men gör-det- själv-inställningen var en gemensam nämnare. Den inställningen skapade ett slags kollektivt självförtroende som resulterade i kulturella uttryck som än i dag uppskattas för sin originalitet.
När jag som 23-åring 1982 flyttade från Malmö till Göteborg för att gå på konstskola visste jag ingenting om min blivande nya hemstads kulturscen. Då, på 80-talet, visades ingenting på Konstmuseet eller Konsthallen av det jag som ung konststuderande upplevde som kreativt och inspirerande; Björnligan, Loke, Radium, Ny Scen och Poesifestivalen, Phauss, DS Art och SubBau lyste med sin frånvaro på de stora institutionerna. Men det är faktiskt dessa konstnärsinitiativ som det pratas om idag. Något annat som var tidstypiskt för Göteborg under mina första år där var de otaliga svartklubbar där vi unga rörde oss. Det är den sortens kulturella verksamheter som inspirerat mig. Själv bidrog jag också till det utbud av små publikationer och fanzines som fanns under 80-talet.
Jag tycker oftast att det personliga, udda och sällan sedda eller hörda är det intressanta. Jag tror att varje stad eller plats har sin egen speciella särart, och att något går förlorat genom att kopiera andra städers kulturkoncept. Kanske gör globaliseringen i kombination med digitaliseringen av vardagen att det uppstår misstro mot uttryck som inte redan finns representerade på global nivå?  Det lokala framstår kanske som främmande för konsthallschefen från den svenska provinsen och den internationella elitens smak blir istället vägledande.
Lia Ghilardi som är en internationell expert på ”Urban cultural planning” anser att flertalet västerländska städer i sin tävlan med varandra om att vara den mest attraktiva platsen ofta missar väsentligheterna. Ironin är att flertalet städer profilerar sig med hjälp av attribut som antingen är inlånade på ett schablonmässigt vis (”Fantomen på Operan” som kulturellt prestigeprojekt) eller direkt falskt (”en genuin kulturstad av traditionellt snitt”) när det i själva verket är subkulturer och minoritetsgrupper som skapar stadens dynamik. En stad blir attraktiv och intressant genom att vara unik snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt. En berest turist vill väl inte mötas av samma uttryck på alla resmål vart resan än går?

Jag har många gånger stött på attityder inom kulturlivet som fått mig att fundera på min egen roll. Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra förmenta konstexperter. Vem är konsten till för? Egentligen? Jag tänker mig att den generella ovissheten kring vad konst egentligen är, eller vad den finns till för, skapar en osäkerhet som drar till sig människor som utnyttjar detta för sin egna karriär. De använder härskartekniker som gör att konstnärer sällan vågar hävda sin rätt till en plats i offentligheten. För mig var det nyfikenhet och entusiasm som blev mina främsta ledstjärnor in i konstens värld. Jag blir därför sorgsen över att det finns chefer som inte uppvisar samma öppenhet. Jag tycker nämligen att det är viktigt att utgå från ett öppet konstbegrepp.  Varje gång jag själv har fått chansen att sätta samman en utställning i rollen som curator har jag gjort allt för att i n t e använda mig av det slags hierarkiska maktspråk som tyvärr dominerar offentlig konstverksamhet idag.

Sverige är inget land där kulturområdet är särskilt prioriterat. Jag misstänker att det där kan bero på en allmän rädsla för det som är annorlunda. Men jag tror att ett hälsosamt samhälle måste ge plats för mångfald i kulturellt avseende. Jag är medveten om att det låter som en utopi, men jag tror likväl att det lokalt producerade och "närodlade"är så mycket mer värt i det här sammanhanget än de varor, artefakter, som starka globala och multinationella marknadskrafter vill få oss att trakta efter. 
Vi kan kanske ge konsten och kulturen en ny roll och varför inte då se den som en slags friskvård? I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. Kulturen handlar när den fungerar som bäst om att bringa människor samman, bortom marknadens och arbetsplatsernas krav.
Jag tror alltså på tanken om närodlat när det gäller kultur, vilket innebär att göda och uppmuntra den lokala scenen för att få den att växa. Med stöd, i form av utställningar och uppskattning, får en konstnär möjlighet att utvecklas och med självförtroende kommer konstens idag snäva domän att vidgas och bli mer inkluderande. Varje år utbildas det nya konstnärer i Sverige och vi är många äldre som fortsätter kämpa. Men många av oss har blivit närmast osynliggjorda i offentligheten. Alltför få får chansen att visa vad de verkligen har att erbjuda.
Jag tycker inte konstens villkor är bra i dagens Göteborg. Men jag tycker tyvärr att det ser likadant ut på andra ställen i Sverige. Göteborg är en stad som är rik på verksamma konstnärer. Det vore onekligen spännande om stadens biennal gjordes om till en manifestation av det lokala konstlivet. Den lokala konsthallen och konstmuseet finns ju egentligen främst till för de medborgare som bor och verkar i staden med omnejd.
Jag skulle önska är att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet. Att inte ge lokala konstnärer fler möjligheter att ställa ut är egentligen en form av maktmissbruk. Om man från institutionellt håll regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa. Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk. I stället ska vi tillsammans göra konsten till en återkommande beståndsdel i våra dagliga liv.



TV-personligheten Tony Wilson gjorde t ex så i Manchester i slutet av 70talet; han startade Factory Records, slutade kolla hur de gjorde i London och uppmuntrade istället lokala artister. Helt efter modellen näroldat.

Malmö brinner.

Graffiti.

$
0
0
I slutet av 70talet sprejade jag detta på en vägg nära Viktoria på Södra Förstadsgatan i Malmö.

Jag sprejade även ner S:t Johanneskyrkans port och mitt gymnasium.
Samt Parkeringshuset Anna när det var nybyggt. Senare Elimkyrkan i Göteborg...


Gunnar och Lilly Perssons stiftelse.

Back To Ruin.

$
0
0
Clemens Altgård och jag gjorde detta verk. Som var ett minnesmärke, en fiktiv gravsten till Kurt Cobain, som inte fått någon gravplats av rädsla för vandalisering och liknande då. Vi gjorde flera anagram av hans namn. Bengt Adlers kuraterade den utställningen 1997. Nu ingår det i Skulpturparken i Sibbhult. http://greater-copenhagen.net/?page_id=1884 Tjugo år senare har det fått en fin patina som jag tycker skänker verket en sorgsenhet. Back To Ruin. En ballong i sten.

 ROCK IN A TUB 
CORK IN TUBA 
TURK BIANCO
BACK TO RUIN 
AN OUT BRICK 
I BUNK ACTOR 
TABU IN ROCK
Så här såg den ut för tjugo år sedan. Lite mer Fonus då!

Sprayad husvägg.

Skrapkartong och tuschlavering tidigt 80-tal.

Öster Överallt/Easter Everywhere eller Påsk Överallt.


Conflicting Spaces.

$
0
0


Jag blev inbjuden att delta i projektet Conflicting Spaces (https://www.facebook.com/events/181573655686703), ett konstnärligt utbytesprojekt och parallella utställningar i HOWRAH (Indien) och MALMÖ (Swverige). Curatorer är Konstnären är curator Tamara De Laval performancekonstnären, författaren och curatorn Chimuk från Indien. Tamara har tidigare kuraterat det underbara utställningsprojektet Dold konsthttp://doldkonst.blogspot.se
Från Indien deltar: Taxi [Suman Samajpati & Sourav Roy Chowdhury], Sonal Mithal, Sanyukta Sharma and Anupam Saikia. Från Sverige deltar:
Kristina Muntzing, Martin Dahlqvist, Anna Wessman (Meteor), Marko Cesarec (Meteor) and Ola Åstrand.

---EXHIBITION LOCATIONS IN MALMÖ AND OPENING HOURS ---

Nallens Livs @ Sevedsplan, Malmö, open every day 9 a.m to 8 p.m.
Food Street @ Sevedsplan, Malmö, open every day 11:30 a.m to 8 p.m.
Hårfrisörskan @ Sevedsplan, available 24/7.
Ghetto Ink Tattoo @ Rasmusgatan 15 (Seved), Malmö. Open every day 4-8 pm except April 21th (3-8 pm), April 22th 4-6 pm, April 23rd (6-8 pm).

Article 0

Ju-Ju.

$
0
0
Jag tror nästan jag lever för musik. Det har jag gjort sedan jag var liten. Musik ger mig så himla mycket. Hela världar som öppnar sig. Jag letar ständigt efter ny musik, eller efter plattor som jag en gång ägde men som jag förlorat på vägen. Enormt mycket musik upptäckte jag redan mellan fjorton och tjugo år. Jag lyssnade tidigt på jazz. Det kom hemifrån, min mamma och pappa spelade det. Min pappa spelade dessutom trummor i ett band tillsammans med Östen Warnebring av alla människor. Ibland får jag tiden att gå genom att göra listor. Jag dricker kaffe och fnular på vad som kan passa ihop, hur jag ska lägga vissa låtar efter varandra. Jag säger att jag övar mig i komposition. Här lägger jag ibland upp listor och låtar och sedan tar jag bort dem igen.



En annan låt som är så bra, "Wasted". Den kom på i bilen idag och jag har verkligen varit wasted i perioder av mitt liv:

Min älskade Mette.

Jag tycker att grönt är skönt.

Back To Ruin.

$
0
0
Clemens Altgård och jag gjorde detta verk. Som var ett minnesmärke, en fiktiv gravsten till Kurt Cobain, som inte fått någon gravplats av rädsla för vandalisering och liknande då. Vi gjorde flera anagram av hans namn. Bengt Adlers kuraterade den utställningen 1997. Nu ingår det i Skulpturparken i Sibbhult. http://greater-copenhagen.net/?page_id=1884 Tjugo år senare har det fått en fin patina som jag tycker skänker verket en sorgsenhet. Back To Ruin. En ballong i sten.

 ROCK IN A TUB 
CORK IN TUBA 
TURK BIANCO
BACK TO RUIN 
AN OUT BRICK 
I BUNK ACTOR 
TABU IN ROCK
Så här såg den ut för tjugo år sedan. Lite mer Fonus då!

Grateful Dead - Long Strange Trip.

$
0
0

Vi såg dokumentären om bandet Grateful Dead igår. Alla sex avsnitten. Vi kunde inte sluta titta. Det är egentligen fånigt att missionera. Det går inte att påverka andra att tycka om saker. Men jag kan inte låta bli att försöka säga hur bra detta fenomen, Grateful Dead, var. På så många plan representerade de saker som jag skulle vilja se mer av i samhället. Förutom själva musiken så finns det något i hela grejen The Dead som är så stort och alternativt. De var de mästare i att improvisera och att uppträda utan skyddsnät och det kräver mod. De var inte kalkylerande och aldrig showbiz. Kväll efter kväll försökte de att återupptäcka allting på nytt. Jag är glad att jag fick se dem live i San Francisco året innan Garcia dog. Det är den märkligaste och mest omtumlande rockkonsert jag varit på. Det var som att besöka en annan planet och eftråt var jag nästan som i chock. Kulturchock.
Filmen som man nu kan se på TV-kanalen Amazon Prime förmedlar allt detta. De har ett erbjudande där man kan gå med en månad gratis. Så vi gick med, kollade alla avsnitten och gick ur med en gång efter det.

Jag hittar en intervju med filmens regissör Amir Bar-Lev som säger:

"Here's the thing, the Grateful Dead in the public imagination, now, has become this cartoon that’s all about feeling good and hedonism and dancing bears. In reality the Grateful Dead had lots of sadness to it. Many of the songs are about murder; they're about loss; they're about loneliness and you would have a gathering of 20,000, 50,000 people on LSD and they were singing about a guy being murdered.... They were singing about life as it's lived and that's why they're the greatest rock band of all time in my opinion. That’s arguable. By the way, a lot of their music was great covers. They were tapping into a well of American experience that is informed by our experience trying to tame the west and it's not all good. It's about a lot of murders and loss and loneliness.
There's another American aspect to it and obviously it's not American only. You could say its Greek -- it's democratic. It has to do with the notion that it's a pluralistic vision and everybody's welcome, and it is whatever it's going to be, constitutionally, based on who's hanging around. There's a lot of Hell's Angels hanging around; that's the Grateful Dead. Gatecrashers ruining the scene; that's the Grateful Dead too. And that's a brilliant and very compelling notion for me, especially as an American living in the age of Trump where we are somehow being attracted to this strongman who's interested in power, that we had a leader in the Grateful Dead who didn't want to be a leader, who actually didn't like the idea of there being a leader, who mistrusted charisma and who wanted us all to take responsibility and to work through these things collectively and that was extremely informative for us."

Här finns en uttömmande och initierad artikel från The New Yorker om hela fenomenet The Dead av Nick Paumgarten, som förekommer i dokumentären:
http://www.newyorker.com/magazine/2012/11/26/deadhead

Här ligger min lista med en bråkdel ur deras stora skattkammare:

T-tröja.

$
0
0

Kan köpas av mig för självkostnadspriset 150:- styck. Blir billigare för fler.

Apropå The Dead:


Back To Ruin.

$
0
0
Clemens Altgård och jag gjorde detta verk. Som var ett minnesmärke, en fiktiv gravsten till Kurt Cobain, som inte fått någon gravplats av rädsla för vandalisering och liknande då. Vi gjorde flera anagram av hans namn. Bengt Adlers kuraterade den utställningen 1997. Nu ingår det i Skulpturparken i Sibbhult. http://greater-copenhagen.net/?page_id=1884 Tjugo år senare har det fått en fin patina som jag tycker skänker verket en sorgsenhet. Back To Ruin. En ballong i sten.

 ROCK IN A TUB 
CORK IN TUBA 
TURK BIANCO
BACK TO RUIN 
AN OUT BRICK 
I BUNK ACTOR 
TABU IN ROCK
Så här såg den ut för tjugo år sedan. Lite mer Fonus då!

Sprayad husvägg.

Article 0

Konsument.

$
0
0
Linoleumsnitt, 2017. 
(Under arbete)
Viewing all 375 articles
Browse latest View live