Quantcast
Channel: Ola Åstrand
Viewing all 375 articles
Browse latest View live

Freddie Wadling på Stadsmuseet i Gbg.

$
0
0
Jag är fortfarande helt knockad av den utställning med Freddie Wadling som visas på Stadsmuseet i Gbg just nu som jag såg för två-tre veckor sedan: http://goteborgsstadsmuseum.se/utstallningar/freddie-wadlings-kabinett
Något av det bästa jag sett, och jag är väldigt kräsen. Tre välfyllda rum och mängder mer bilder att titta på, och ett nytt nummer av Funtime som Lars Sundestrand gett ut i samband med utställningen. Man förstår att detta bara är toppen av ett isberg och att det finns material för en riktigt tjock bok också...
Jag är imponerad av den fina hängningen, urval och tänket bakom utställningen. Just den här typen av kreativitet har kopplingar utanför sig själv, utanför själva "konsten" och det gör den så mycket rikare. Det handlar mer om livet liksom. Jag blir lätt trött på konst annars. När den väl sitter uppe ser den ofta stendöd ut. Jag förstår inte hur de bär sig åt men ett nytt sätt att hänga utställningar gör att de ofta ser ut som en luftkonditionerad flygplats; exklusivt och svalt. Neoliberalismen smyger sig in överallt. Men denna utställning lever hårt. Jag ska dit och kolla igen. Plockar fram mina brända cd med Cortex så länge.


Chris Cutler.

$
0
0
Henry Cows trummis, kompositören, textförfattaren, musikteoretikern och ägaren av Recommended Records gör program om musik och det är något jag bara måste lyssna på! Första programmet blev en verkligt audiell upplevelse.
http://rwm.macba.cat/en/probes_tag

Jag funderar på vad jag har i min skivsamling när det finns så här mycket underbar musik?


Konststad Göteborg.

$
0
0
Jag bidrog till artikelserien i GP om Göteborgs som konststad.

Jag växte upp under proggens tid och som ung präglades jag av punkrörelsen. Även om de båda ungdomsrörelserna då framstod som varandras motsats ser jag idag fler likheter än olikheter. I dessa subkulturer fanns det en misstänksamhet mot auktoriteter och myndigheter, något jag hyser än idag. Punken var på många sätt mer desillusionerad och individualistisk än proggen men gör-det- själv-inställningen var en gemensam nämnare. Den inställningen skapade ett slags kollektivt självförtroende som resulterade i kulturella uttryck som än i dag uppskattas för sin originalitet.
När jag som 23-åring 1982 flyttade från Malmö till Göteborg för att gå på konstskola visste jag ingenting om min blivande nya hemstads kulturscen. Då, på 80-talet, visades ingenting på Konstmuseet eller Konsthallen av det jag som ung konststuderande upplevde som kreativt och inspirerande; Björnligan, Loke, Radium, Ny Scen och Poesifestivalen, Phauss, DS Art och SubBau lyste med sin frånvaro på de stora institutionerna. Men det är faktiskt dessa konstnärsinitiativ som det pratas om idag. Något annat som var tidstypiskt för Göteborg under mina första år där var de otaliga svartklubbar där vi unga rörde oss. Det är den sortens kulturella verksamheter som inspirerat mig. Själv bidrog jag också till det utbud av små publikationer och fanzines som fanns under 80-talet.
Jag tycker oftast att det personliga, udda och sällan sedda eller hörda är det intressanta. Jag tror att varje stad eller plats har sin egen speciella särart, och att något går förlorat genom att kopiera andra städers kulturkoncept. Kanske gör globaliseringen i kombination med digitaliseringen av vardagen att det uppstår misstro mot uttryck som inte redan finns representerade på global nivå?  Det lokala framstår kanske som främmande för konsthallschefen från den svenska provinsen och den internationella elitens smak blir istället vägledande.
Lia Ghilardi som är en internationell expert på ”Urban cultural planning” anser att flertalet västerländska städer i sin tävlan med varandra om att vara den mest attraktiva platsen ofta missar väsentligheterna. Ironin är att flertalet städer profilerar sig med hjälp av attribut som antingen är inlånade på ett schablonmässigt vis (”Fantomen på Operan” som kulturellt prestigeprojekt) eller direkt falskt (”en genuin kulturstad av traditionellt snitt”) när det i själva verket är subkulturer och minoritetsgrupper som skapar stadens dynamik. En stad blir attraktiv och intressant genom att vara unik snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt. En berest turist vill väl inte mötas av samma uttryck på alla resmål vart resan än går?

Jag har många gånger stött på attityder inom kulturlivet som fått mig att fundera på min egen roll. Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra förmenta konstexperter. Vem är konsten till för? Egentligen? Jag tänker mig att den generella ovissheten kring vad konst egentligen är, eller vad den finns till för, skapar en osäkerhet som drar till sig människor som utnyttjar detta för sin egna karriär. De använder härskartekniker som gör att konstnärer sällan vågar hävda sin rätt till en plats i offentligheten. För mig var det nyfikenhet och entusiasm som blev mina främsta ledstjärnor in i konstens värld. Jag blir därför sorgsen över att det finns chefer som inte uppvisar samma öppenhet. Jag tycker nämligen att det är viktigt att utgå från ett öppet konstbegrepp.  Varje gång jag själv har fått chansen att sätta samman en utställning i rollen som curator har jag gjort allt för att i n t e använda mig av det slags hierarkiska maktspråk som tyvärr dominerar offentlig konstverksamhet idag.

Sverige är inget land där kulturområdet är särskilt prioriterat. Jag misstänker att det där kan bero på en allmän rädsla för det som är annorlunda. Men jag tror att ett hälsosamt samhälle måste ge plats för mångfald i kulturellt avseende. Jag är medveten om att det låter som en utopi, men jag tror likväl att det lokalt producerade och "närodlade"är så mycket mer värt i det här sammanhanget än de varor, artefakter, som starka globala och multinationella marknadskrafter vill få oss att trakta efter. 
Vi kan kanske ge konsten och kulturen en ny roll och varför inte då se den som en slags friskvård? I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. Kulturen handlar när den fungerar som bäst om att bringa människor samman, bortom marknadens och arbetsplatsernas krav.
Jag tror alltså på tanken om närodlat när det gäller kultur, vilket innebär att göda och uppmuntra den lokala scenen för att få den att växa. Med stöd, i form av utställningar och uppskattning, får en konstnär möjlighet att utvecklas och med självförtroende kommer konstens idag snäva domän att vidgas och bli mer inkluderande. Varje år utbildas det nya konstnärer i Sverige och vi är många äldre som fortsätter kämpa. Men många av oss har blivit närmast osynliggjorda i offentligheten. Alltför få får chansen att visa vad de verkligen har att erbjuda.
Jag tycker inte konstens villkor är bra i dagens Göteborg. Men jag tycker tyvärr att det ser likadant ut på andra ställen i Sverige. Göteborg är en stad som är rik på verksamma konstnärer. Det vore onekligen spännande om stadens biennal gjordes om till en manifestation av det lokala konstlivet. Den lokala konsthallen och konstmuseet finns ju egentligen främst till för de medborgare som bor och verkar i staden med omnejd.
Jag skulle önska är att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet. Att inte ge lokala konstnärer fler möjligheter att ställa ut är egentligen en form av maktmissbruk. Om man från institutionellt håll regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa. Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk. I stället ska vi tillsammans göra konsten till en återkommande beståndsdel i våra dagliga liv.



TV-personligheten Tony Wilson gjorde t ex så i Manchester i slutet av 70talet; han startade Factory Records, slutade kolla hur de gjorde i London och uppmuntrade istället lokala artister. Helt efter modellen näroldat.

"Uppkopplad".

$
0
0
"Uppkopplad", digitalt collage 2017, 110x140 cm.

Article 3

$
0
0
Chris Cutler gör radioprogram!  http://www.ccutler.com/ccutler/podcastRadio.shtml Vårt sovrum blir ett audiellt äventyr varje kväll och jag undrar vad jag fyllt min skivsamling med när det finns så här mycket underbar musik? Chris Cutler är en engelsk slagverkare, kompositör, textförfattare och musikteoretiker. Mest känd för sin medverkan i den engelska avant-rockgruppen Henry Cow, Cutler var även med i band som Art Bears, News from Babel, Pere Ubu och Gong. Han medverkar på över hundra utgivningar och driver skivbolaget Recommended Records.


Bow Gamelan Ensemble.

$
0
0

Jag läser i det lilla häftet som följde med musikgruppen This Heats box "In Cold Storage" som jag köpte för kanske tio år sedan. Där stöter jag på en annan grupp: 

Bow Gamelan Ensemble, som This Heat tydligen ofta uppträdde med. De bestod av Anne Bean, Paul Burwell och Richard Wilson. Jag känner igen Richard Wilson och är nästan säker på att han var på Konsthögskolan Valand när jag gick där för trettio år sedan.

Väldigt 80talistiskt och levande och inte alls så gentrifierat som mycket tyvärr blivit idag.

Här den "punk"-singel som 

Anne Bean, Paul Burwell gav ut 1979:

Article 0

Ny våg, Blödarna och Soldat Opiat.

$
0
0

Från 1975 till 1981 harvade jag runt i olika replokaler med olika band. Ständige följeslagaren var trummisen Mats Svensson. Vi lärde oss spela tillsammans. Vårt första band hette Räkhosta och spelade en slags pling-plong-musik efter helt egna regler. 
I Räkhosta medverkade ett tag författaren Jan Henrik Swah. I boken Mitt liv som roman skriver han: "Jobbade med utvecklingsstörda ett år, öppnade ett galleri, spelade cello i ett avantgardistiskt band lett av Ola Åstrand, men fick sluta eftersom jag inte utvecklades som musiker". Hm. Vi var verkligen inga tekniskt skickliga musiker.
De band som nämns i Peter Kagerlands bok Ny vågär Blödarna och Soldat Opiat. Blödarna släppte en singel och Soldat Opiat var med på samlingsskivan (Jazz är farligt/Punk är trevligt) (båda Heartwork) och en samlingskasset: Eldbegängelse, som Anders Torgander med fanzinet Dr Krall gav ut.

Det är ett enormt arbete som Peter Kagerland lagt ner i denna bok med massor av band jag gärna skulle höra! Kanske resulterar boken i nya samlingsskivor?



BLODARNA-DIGGAR DITT HAL, 7" E.P., 1979, SWEDEN

Jag gjorde omslaget till denna singel.

Blodarna (or, in English, The Bleeders) were a short lived outfit featuring our current patron saint of underground Swedish sounds, Ola Astrand. This 7" EP from the late 70's appears to be their sole output, but eegads is it a monster! For anyone who thought that the spirit that animated iconic Swedish underground bands like Parsson Sound, Harvester, International Harvester and Trad Gras Och Stenar to create their celebrated mantric psych/drone/folk/trudge continuum was a done deal by the end of the 70's, Blodarna were there to prove them fools. As before with the Hot Boys LP, I'll now once again turn you over to Ola himself for further elucidation:
Stry Terrarie is one of Swedens front figures in punk rock and famous from bands like Kriminella Gitarrer, Garbochock and Ebba Grön. But in the short lived band Blödarna (The Bleeders) it was far from punk rock. In this record the music has more in common with Pärson Sounds than Sex Pistols The song is divided on both sides. Blödarna also contributes to the compilation cassette "Eldbegängelse" från 1981. Both Stry Terrarie and Mikael Westergren later continued in Garboschock and Eva Sjuve in Kabinett Död. Side 1 and 2: Diggar ditt hål \
Heartwork Records Stry Terrarie: vocals
 Ola Åstrand: guitar 
Mats Svensson: drums 
Eva Sjuve: organ
 Mikael Vestergren: Bass 

Recorded live in Lund/Sweden spring 1979. 
Get it via Mediafire Here 

Jag gjorde denna affisch till TT Reuter som jag spelade gitarr med ett kort slag. Sedan hade vi bandet Ronnie Petersson Memorial Band och Odens Helikoptrar. Odens delade lokal med Unter den Linden/Att som på Östra Förstadsgatan i Malmö. Innan jag lade av förslog jag för de andra att vi skulle börja spela dansbandsmusik, fast verkligen ta den musiken på allvar och verkligen mena våra klychiga texter. Men det var ingen som nappade på den idén.

Bilder om rädslor och tröst.

$
0
0
"Ett huvud fullt av rädslor har ingen plats för drömmar", dibond 2015, 90x64 cm.

Självporträtt, foto 2016, 100x100 cm.

Grafik i Väst.

Clemens Altgård Skånska Dagbladet tisdag 5 april 2016.

$
0
0

Det är nu femton år sedan jag och min återkommande samarbetspartner konstnären Ola Åstrand gjorde ett satiriskt konstprojekt betitlat Monster. I ett slags medvetet respektlös och karnevalisk anda försökte vi spegla samtidens besatthet av kändisar. Vi la oss vinn om att inte vara övertydliga, men några personer var lätta att känna igen.
Däribland Horace Engdahl som avbildades med Kalle Anka-kropp mot en bakgrund där akademiens stolta valspråk bytts ut mot frasen ”Walt Disney’s Den Goda Smaken”. Jag skrev dessutom en skäligen enkel nidvers som lät ”smaken” rimma på ”kloaken”. Visst överdrev vi satiren genom att undvika all elegans, i just det här fallet. 

För fem år sedan
skrev jag i en krönika om Författaren som kändis, en bok av litteraturforskarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Den utgör ett försök till analys av hur författarskap kan leda till kändisskap i den rådande celebritets-kulturen. De har även ägnat
forskarmöda åt ”Fenomenet Björn Ranelid” i en studie där de undersöker Ranelids iscensättning
av sitt ego i offentligheten. Intressant nog framhåller duon i Författaren som kändis också Horace Engdahls stora tv- och mediebegåvning. Det intressanta där är hur den konservative elitisten blir Horace med svenska folket och ändå bibehåller sin självbild som ”underjordisk intellektuell”.

Förra veckan blev Horace Engdahl hårt pressad i radiostudion när Johar Bendjelloul intervjuade honom i P1 Morgon. Den uppburne författaren slingrade sig så gott han kunde när frågorna blev alltför närgångna. Typiskt nog framhöll akademiledamoten rätten till privatliv, att värna den privata sfären som han också kallade historiens bästa uppfinning.
På frågan om det går att ha ett privatliv i hyperoffentligheten svarade Engdahl att det krävs stora ansträngningar och att det gäller att ”täppa alla läckor”, något han själv korrigerade till det språkligt mer korrekta ”täta läckor”. I detta anser han sig vara något av en expert och nämnde arbetet med att förhindra läckor i Akademien, samt sin tidigare erfarenhet som underrättelseofficer. När frågan om boktiteln Den sista grisen ska besvaras, ja då lyckas Engdahl med konststycket att flytta perspektivet från nutidens diskussion om kulturmän och mansgrisar. Istället börjar han tala om antiken och hur Odysseus män förvandlades av Kirke till grisar.

Även om vi för över ett decennium sedan drev med Horace Engdahls upphöjda image, så hade även jag egentligen ett slags paradoxal respekt för honom. Den blåstes dock bort när jag läste Björn af Kleens intervju med honom i DN den 26 mars. Redan bilden som illustrerade DN-artikeln tangerade på något vis vår satir för femton år sedan. Sedan häpnade jag över Engdahls cyniska och aningslösa intervjusvar och vilket klassförakt han till exempel ger uttryck för beträffande deltagarna i tv-programmet Lyxfällan. Med ens tycker jag att vår satir inte framstår som så överdriven ändå. Tiden och Horace tycks ha hunnit ikapp den.


Två böcker.

$
0
0
Jag läser Olivia Laings bok The Lonely City som handlar om att känna sig ensam, det paradoxala att uppleva det i en stor stad, och hur hon söker sig till konstnärer som gjort konst som berör hennes egen situation på olika vis. Konsten hjälper henne att värdera ensamheten och se skönheten i den.
En av de konstnärer hon skriver om är David Wojnarowicz. 
Hon citerar honom: ”I am glass … No gesture can touch me. I’ve been dropped into all this from another world and I can’t speak your language any longer … I feel like a window, maybe a broken window. I am a glass human. I am a glass human disappearing in the rain. I am standing among all of you waving my invisible arms and hands. I am shouting my invisible words … I am disappearing. I am disappearing but not fast enough.” Wojnarowicz var döende i AIDS. Han myntade begreppet "pre-invented world”( - the shit we are handed at birth, like language and capitalism - which was built to serve the needs of those in power and which Wojnarowicz rejected vocally and often.)

Olivia Laing: ”People make things - make art or things that are akin to art - as a way of expressing their need for contact, or their fear of it; people make objects as a way of coming to terms with shame, with grief. People make objects to strip themselves down, to survey their scars, and people make objects to resist oppression, to create a space in which they can move freely. Art doesn’t have to have a reparative function, any more than it has a duty to be beautiful or moral.


Hon skriver: "There is a gentrification that’s happening to cities, and there’s a gentrification that’s happening to the emotions too, with a similarly homogenising, whitening, deadening effect. Amid the glossiness of late capitalism, we are fed the notion that all difficult feelings – depression, anxiety, loneliness, rage – are simply a consequence of unsettled chemistry, a problem to be fixed, rather than a response to structural injustice or, on the other hand, to the native texture of embodiment, of doing time, as David Wojnarowicz memorably put it, in a rented body, with all the attendant grief and frustration that entails."


Jag läste Cynthia Carrs biografi om honom för något år sedan. Wojnarowicz var en passionerad och intensivt levande människa som gjorde konst under ett tiotal år innan han dog i förtid av AIDS.

"To make the private into something public is an action that has terrific repercussions in the pre-invented world"
David Wojnarowicz


Löpsedlar, ICA, Caroli City, Malmö 1993.

$
0
0

1993 kuraterade Åsa Nacking, Mats Stjernstedt, Peo Persson, Ulrika Levén, Magnus Wallin och David Krantz en utställning med konstnärer från Malmö och Göteborg i en ICA-butik i Malmö i Caroli City. Jag valde att göra falska löpsedlar som jag tilläts blanda med de riktiga vid kassorna. Det var ingen som märkte någon skillnad.
Jag gjorde dem på xerox-kopiator på löpsedelspapper som jag fått köpa av Göteborgspostens tryckeri. Jag tyckte det var ett sexitiotalistiskt och roligt grepp. Min återfunna vurm för det årtiondet hade just vaknat.

Samma storlek som vanliga löpsedlar. Upplaga på ca 10 ex av varje tryck. Signerade på baksidan.













Hjältar från 80-talet.

$
0
0
Det vill säga tills nyligen då  Richard Milazzo 's bok Peter Nagy: Entertainment Erases History kom.





1992 gjorde Alan Belcher detta verk som jag såg då och som verkligen träffade mig i magen. Det gjordes som stora anslagstavlor och berör fåfänga, längtan, sexualitet, utsatthet, sårbarhet/styrka. Belcher var en av initiativtagarna i East Village-galleriet Nature Morte ...

Article 0

$
0
0
Digital teckning och airbrush, print på duk, 2010.


Bokomslag och sånt.

$
0
0


Bak och framsida.


Bak och framsida.



Detta collage var tänkt som omslag till den skiva med Kennet Klemets och Isak Eld som aldrig kom ut.

Denna, med Kennet och Isak, kom dock ut på Kning Disk 2006.

Plus insidan.

"All denna öppenhet som kommer". Kennet Klemets diktsamling på Pequod Press från 2011.

Mitt företag.

$
0
0


Jag gör en ny upplaga med mitt "företagsnamn" på keps i färgerna svart och beige. Finns till försäljning snart! Det är kanske inte världens bästa raggningsfras, men för mig är det en ärlig redovisning av livet.

Konststad Göteborg.

$
0
0
Jag bidrog till artikelserien i GP om Göteborgs som konststad.

Jag växte upp under proggens tid och som ung präglades jag av punkrörelsen. Även om de båda ungdomsrörelserna då framstod som varandras motsats ser jag idag fler likheter än olikheter. I dessa subkulturer fanns det en misstänksamhet mot auktoriteter och myndigheter, något jag hyser än idag. Punken var på många sätt mer desillusionerad och individualistisk än proggen men gör-det- själv-inställningen var en gemensam nämnare. Den inställningen skapade ett slags kollektivt självförtroende som resulterade i kulturella uttryck som än i dag uppskattas för sin originalitet.
När jag som 23-åring 1982 flyttade från Malmö till Göteborg för att gå på konstskola visste jag ingenting om min blivande nya hemstads kulturscen. Då, på 80-talet, visades ingenting på Konstmuseet eller Konsthallen av det jag som ung konststuderande upplevde som kreativt och inspirerande; Björnligan, Loke, Radium, Ny Scen och Poesifestivalen, Phauss, DS Art och SubBau lyste med sin frånvaro på de stora institutionerna. Men det är faktiskt dessa konstnärsinitiativ som det pratas om idag. Något annat som var tidstypiskt för Göteborg under mina första år där var de otaliga svartklubbar där vi unga rörde oss. Det är den sortens kulturella verksamheter som inspirerat mig. Själv bidrog jag också till det utbud av små publikationer och fanzines som fanns under 80-talet.
Jag tycker oftast att det personliga, udda och sällan sedda eller hörda är det intressanta. Jag tror att varje stad eller plats har sin egen speciella särart, och att något går förlorat genom att kopiera andra städers kulturkoncept. Kanske gör globaliseringen i kombination med digitaliseringen av vardagen att det uppstår misstro mot uttryck som inte redan finns representerade på global nivå?  Det lokala framstår kanske som främmande för konsthallschefen från den svenska provinsen och den internationella elitens smak blir istället vägledande.
Lia Ghilardi som är en internationell expert på ”Urban cultural planning” anser att flertalet västerländska städer i sin tävlan med varandra om att vara den mest attraktiva platsen ofta missar väsentligheterna. Ironin är att flertalet städer profilerar sig med hjälp av attribut som antingen är inlånade på ett schablonmässigt vis (”Fantomen på Operan” som kulturellt prestigeprojekt) eller direkt falskt (”en genuin kulturstad av traditionellt snitt”) när det i själva verket är subkulturer och minoritetsgrupper som skapar stadens dynamik. En stad blir attraktiv och intressant genom att vara unik snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt. En berest turist vill väl inte mötas av samma uttryck på alla resmål vart resan än går?

Jag har många gånger stött på attityder inom kulturlivet som fått mig att fundera på min egen roll. Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra förmenta konstexperter. Vem är konsten till för? Egentligen? Jag tänker mig att den generella ovissheten kring vad konst egentligen är, eller vad den finns till för, skapar en osäkerhet som drar till sig människor som utnyttjar detta för sin egna karriär. De använder härskartekniker som gör att konstnärer sällan vågar hävda sin rätt till en plats i offentligheten. För mig var det nyfikenhet och entusiasm som blev mina främsta ledstjärnor in i konstens värld. Jag blir därför sorgsen över att det finns chefer som inte uppvisar samma öppenhet. Jag tycker nämligen att det är viktigt att utgå från ett öppet konstbegrepp.  Varje gång jag själv har fått chansen att sätta samman en utställning i rollen som curator har jag gjort allt för att i n t e använda mig av det slags hierarkiska maktspråk som tyvärr dominerar offentlig konstverksamhet idag.

Sverige är inget land där kulturområdet är särskilt prioriterat. Jag misstänker att det där kan bero på en allmän rädsla för det som är annorlunda. Men jag tror att ett hälsosamt samhälle måste ge plats för mångfald i kulturellt avseende. Jag är medveten om att det låter som en utopi, men jag tror likväl att det lokalt producerade och "närodlade"är så mycket mer värt i det här sammanhanget än de varor, artefakter, som starka globala och multinationella marknadskrafter vill få oss att trakta efter. 
Vi kan kanske ge konsten och kulturen en ny roll och varför inte då se den som en slags friskvård? I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. Kulturen handlar när den fungerar som bäst om att bringa människor samman, bortom marknadens och arbetsplatsernas krav.
Jag tror alltså på tanken om närodlat när det gäller kultur, vilket innebär att göda och uppmuntra den lokala scenen för att få den att växa. Med stöd, i form av utställningar och uppskattning, får en konstnär möjlighet att utvecklas och med självförtroende kommer konstens idag snäva domän att vidgas och bli mer inkluderande. Varje år utbildas det nya konstnärer i Sverige och vi är många äldre som fortsätter kämpa. Men många av oss har blivit närmast osynliggjorda i offentligheten. Alltför få får chansen att visa vad de verkligen har att erbjuda.
Jag tycker inte konstens villkor är bra i dagens Göteborg. Men jag tycker tyvärr att det ser likadant ut på andra ställen i Sverige. Göteborg är en stad som är rik på verksamma konstnärer. Det vore onekligen spännande om stadens biennal gjordes om till en manifestation av det lokala konstlivet. Den lokala konsthallen och konstmuseet finns ju egentligen främst till för de medborgare som bor och verkar i staden med omnejd.
Jag skulle önska är att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet. Att inte ge lokala konstnärer fler möjligheter att ställa ut är egentligen en form av maktmissbruk. Om man från institutionellt håll regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa. Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk. I stället ska vi tillsammans göra konsten till en återkommande beståndsdel i våra dagliga liv.



TV-personligheten Tony Wilson gjorde t ex så i Manchester i slutet av 70talet; han startade Factory Records, slutade kolla hur de gjorde i London och uppmuntrade istället lokala artister. Helt efter modellen näroldat.

Neoliberalismen smyger sig in överallt.

$
0
0

Håller konsten totalt att förlora sin angelägenhet? När jag ser program om konst på TV så framställs den som något för rika människor. Den har antagit en larger-than-life-persona. Personligen ville jag inte syssla med konst för att få träffa människor som har mycket pengar. Anledningen till att jag ville bli konstnär var för att manifestera min vantrivsel i samhället och få uttala mitt hat mot dessa motbjudande människor. Stort format. Finish. Lagom provocerande innehåll på ett kittlande vis. Som NUG ungefär. Det kanske tilltalar överklassen men det får bara mig att känna mig liten och betydelselös. Jag känner mig som en fattiglapp som av misstag hamnar i något av dessa internationella affärsdistrikt. Neoliberalismen smyger sig in överallt.

Article 0

Viewing all 375 articles
Browse latest View live